Påmind
Sociala medier med mina cancervänners fina barn och andras livsöden har idag kommit fram i mitt flöde på Facebook. Det berör mig och jag kommer alltid att bli berörd, men jag vet att det med åren givit mig både nya vänner och insikt om livet
och vad som kanske är viktigt.
Ingenting av detta kan få min dotter tillbaka.
Jag är mer ödmjuk till livet då jag varit med om att Wera behandlades på alla då tänkbara sätt och att jag senare själv fick mig ett par rejäla käftsmällar med malignt melanom och den oro som sköljde i bakvattnet med det. Cancer kan verkligen bara
slå ner i en familj och jag tror att det är bra att prata om sjukdomen och att människor runt omkring kan våga ställa frågor.
Vi var en familj och det är vi fortfarande, men den ser annorlunda ut och vi är märkta för livet. Vi lever ett bra liv och det jobbar vi för kan jag lova. Jag försöker lyssna, prata och stötta så gott jag kan om och när någon vill ha stöd.
Yoga och en stund på crosstrainern är befriande efter en jobbdag och ett par timmar i repan.
Påmind, vilket är så viktigt, livet går vidare som det ska göra även om det är annorlunda mot hur det kunde ha blivit.
För all tid och för alltid är Wera ett av mina älskade barn.