annasiwer

Wera älskade lila om hon fick välja färg och annars valde hon gärna svart. 

Idag är en dag jag aldrig kan glömma datummässigt, ett datum då jag låg tätt bredvid mitt älskade barn och höll henne i handen när hon tog sitt sista andetag. Det var så viktigt att det skulle bli så bra vi bara kunde göra det. Hur kan man göra det bra? 

Jo, bra för oss i känslan av att få göra som vi kände kunde fungera för oss för ingen skulle väl egentligen säga bra.  

Eftersom kroppens funktioner stängde ner ju närmre det sista andetaget hon kom så var hon kall och därför var jag nedkrupen i sängen för att ge värme men självklart för att själv känna och ge närhet. Vi pratade lugnt om drömmarna om ett paradis (en plats likt en exotisk ö) dit Wera skulle få komma först till av oss. Där ingen sjukdom eller värk skulle finnas. Detta lika mycket för min egen skull att finna tröst i men också för att min lilla tjeja skulle kunna släppa taget lugnt och fint. 

Jag hade en otrolig ångest för att det skulle bli ett slut i kaos och skrik, men det blev stilla. Overkligt 

Det är 14 år sedan idag och jag minns natten som igår. Idag är jag tacksam för det vi fick men inte för det vi inte skulle få tillsammans. Glad för att forskningen går framåt för att mer och mer kunna lösa gåtan kring barncancer. Botemedel som får bort cancer utan att förstöra människan med bieffekter eller sena komplikationer. 

Jag är tacksam för våra två fina ungdomar som växt upp till härliga individer/syskon till Wera. Önskar dem båda det bästa för det har självklart varit tungt och tufft för en familj att komma tillbaka till en vanlig vardag. 

Genom åren som har gått har vi mer och mer kommit till en bra vardag. Ett fortgående jobb att jobba för, ett bra och drägligt liv med positiva inslag. Ups and downs liksom är livet. 

Att få ge tillbaka och hjälpa andra har varit viktigt för mig genom åren. Barncancerfonden viktig för många på olika sätt.