Wera-dagen

Den ena dagen efter den andra känns det lite som såhär i slutet av maj och i början av juni. 
Dödsdag, mors dag och idag namnsdag. 
Vi valde namnet Wera till minstingen för vi gillade det korta namnet med ett W och för att jag under de senaste åren då använt mig av aloe vera för att lindra mitt eksem. Aloe - Alwa vera-Wera, Alwa och Wera, tada. 
Nu blev Wera mer av en Wilda som hon själv påpekade och ofta kallade sig. Vi firade såklart Wera-dagen för det var det namn hon fått och jag tycker om det och Wilda finns inte mig veterligen inte i almanackan. En hund här hemma fick det namnet senare dock för självklart älskade vi namnet Wilda också. 

(null)
Blomman som vi fick i söndags. 

(null)
Wilda Wera full av liv. 

(null)Älskade Wera, inte så mycket liv kvar. 

Väljer att minnas de minnena som förknippas med första bilden även om sjukdomstiden aldrig går att sudda ut. De kommer och de får också ta lite plats. Minnen som har format mig och det liv jag lever. 

Jobbat idag och på eftermiddagsrasten hamnade vi på trappan utanför arbetsrummet. Det var en härlig sommarvärme och från flera bilar hördes rätt hög musik. Sommar i stan liksom. 

(null)
Fina Maria bjöd på fika ute på stentrappan. 

(null)
Dag 694 vid Wera-trädet. 

(null)
Vi tog oss en kvällspromenad innan maten. 

Det doftar ljuvligt när man är ute kvällstid med vägar kantade av syrenblommor. Solen värmde så gott även efter klockan sex och det är något visst att kunna gå i topp och kjol hur mycket jag än älskar snö och vinter. 

(null)

(null)

(null)
Om jag såg lite småsuspekt ut gick jag bara och luktade på blommorna. 

(null)
Solen letade sig ner med dagens sista strålar. 

(null)

(null)
Så skönt med lite skog under skorna. 

(null)
Det blev några sorters pizza och alla samlades till slut vid bordet som jag gillar. 

Mysigt att ungdomarna hemma även om vi har olika jobbtider. 




Lila syrener en tisdag. 
Kram