annasiwer

Jag ville självklart inget hellre än att hon skulle få stanna kvar med oss, men cancern hade tagit över hennes lilla 7-åriga kropp med ett järngrepp som liksom sög livet ur denna lilla levnadsglada unge. Cancern sög musten ur oss alla och luften tog nästan slut i kampen för överlevnad. En kamp som hela familjen mycket tydligt kände av och märktes av för livet. En vetskap jag sluppit ta samtidigt som den säkert har till viss del kanske format om mig till en bättre människa med ännu mer empati för andra människors lidande av olika de slag. 

Tänk att 15 år passerat sedan våren, som efter den där sista fjällsemestern då vi var alla fem, försvann för att vi vakade i ca sex veckor på BOND innan vår läkare sa att nu finns inget mer att göra och så gick det på bara ett par timmar. 

Våra älskade ungdomar som då var två små barn och storasyskon till Wera skulle få sörja och samtidigt växa upp, gå i skolan och vara sociala. Det är tufft efter en förlust som denna och jag beundrar hur de ändå hanterat sin uppväxt. Älskar mina barn otroligt mycket och önskar dem allt gott i världen.