annasiwer

Jag vet att jag kanske verkar tjatig, men att få börja dagen med en vacker sol över Bråviken på väg till jobbet det är livskvalité och vardagslyx. Disigt, dimmigt och vindstilla med en vacker sol över spegeln, Bråviken. Det ger energipåfyllning även om jag som NO-lärare är mycket medveten om att jag som icke grön växt kan producera min energi så, men känslan av att fylla på en del energidepåer får jag av det vackra runtomkring mig.

Idag är det sju år sedan vår Wera skulle opereras för första gången, för att ta bort polyperna som läkarna trodde var hennes smärtsamma problem, men som visade sig efter lite påtryckning från mamman om en snabb röntgen vara en stor tumör i huvudet. Därför känns det nog lite speciellt nu när jag har gått och väntat och väntat på att få göra om den näsoperation som gjordes i maj och på ett datum som raserade vår familjs värld. 15/9

Efter patologens undersökning av min förra operation och även det jag själv såg så behövdes det opereras bort mer på näsan för att ta bort tumören som inte hade försvunnit vid första besöket på plastikkirurgen i Linköping. Ett besök som jag tyckte räckte gott och väl så som det slets och drogs med nål och tråd för att snygga till näsan vid det tillfället. Samma läkare skulle genomföra denna operation och det kändes ändå så bra som det kunde och mina fina kollegor hjälpte mig med att ta lektionerna som jag hade på eftermiddagen.

Sol, dis och Bråviken.
Det är bara att njuta.

Hade jag på vägen hem haft mer tid hade jag absolut stannat till på Ångbåtsbryggan för en yogapose eller två och bara andas, men jag hade lite bråttom för att hinna hem och göra operationsförberedelserna.

Här inne möttes jag av Zilla och Laura och alla andra underbara människor som hamnat på rätt jobb. Vänliga, lugna och inlyssnande personal som vill att det ska bli så bra och så snyggt som möjligt. Att bli igenkänd trots en blå engångsrock, tubsockor och grön mössa kändes så tryggt för mig som i dessa lägen har nerverna utanpå kroppen. Försöker intala mig att allt jag varit med om inom vården så borde jag bli van, men det hjälper inte ändå.

Tårarna rann när bedövningssprutorna trycktes in runt näsan som fortfarande gör ont efter den förra operationen och tårarna rann för att jag skulle få ett riktigt fult sår med en deformerad näsa. Nu fanns det inte någon hud att dra ihop med längre. Varför skulle den förbenade tumören sätta sig på mitt absolut smalaste ställe på min kropp när det finns så mycket extra av mig på andra ställen som även vore mindre synliga?

Efter operationen satt vi ner och gick igenom hur det skulle skötas eftersom jag helst ville slippa åka tillbaka för omläggningar med högst fem dagars mellanrum. Det skulle ju innebära att jag knappt skulle hinna jobba...;)

Tack och lov hade jag Johan med mig denna gång, så jag slapp att köra hem lite dizzy som jag var efter Stecolid och lokalbedövningen i halva ansiktet. Lite extra värktabletter att toppa Alvedon och Ipren med fick bli Targiniq. Hoppas det hjälper för natten.

Nytt paket och soffläge för att landa lite, men sedan kände jag att jag var tvungen att komma ut och få luft. Det rann lite blod från såret så en näsduk plockades med och även Johan fick snällt följa med. Innan vi kom iväg kom min omtänksamma mamma ut med en liten lila viol.

💜💜💜

Lillsjön låg blank och vacker med de rosa-orangea molnen speglandes i sjön.

 

 

 

 

Tree Pose och lite steg plockades till på den lilla #utmaningsep16 jag håller på med.

 

Nu vill jag att det läker så att jag kan få börja träna igen!

Vila och soffläge är inte riktigt det som jag mår bra av.