annasiwer

Nätter av plågor och skrik, men en tjej som ville börja förskoleklass och då gick på maxdos Alvedon för att klara ett par timmar i skolan. Det gick bara ett par tre veckor och sedan kom operationstiden. Operationen som skulle plocka bort polyperna, men som avbröts när de såg att det inte var där felet satt. Röntgen och sedan dagen därpå färd till Universitetssjukhuset i Linköping och en massa undersökningar. Besked som inget barn eller föräldrar ska behöva höra kom ett efter ett. Beskeden var jobbiga och otäcka från att det inte fanns något att göra till att öppna upp huvudet och operera och flytta muskler och hud om ögat skulle plockas bort. Synen hade redan försvunnit av trycket tumören utgjorde på synnerven. 

 

Jan Hillman opererade under dryga 18 timmar och vi kände oss oerhört tacksamma att "mannen i röda byxor" gjorde ett försök. (Wera och senare även vi kallade honom så) Weras syskon hade svårt att ta in allt som hände, men Jan Hillman satte sig ner med dem och visade alla röntgenbilder på Weras huvud och förklarade vad han hade gjort och vi kände ett stort förtroende för hans proffesionella och även den empatiska sida hos denne neurokirurg. 

 

Cytostatikabehandlingen drogs igång och det började ordnas för protonstrålning i Uppsala. Magknapp opererades in, då Wera inte fick behålla någon mat. Tyvärr hamnade den snett, så den värkte ständigt eftersom den låg och skavde mot revbenen. 

 

Under nästan tre månader var vi i Uppsala och Wera gick tålmodigt med på strålningen som innebar att vara fastspänd i en gammal bilbarnstol, bita i en avgjuten bettskena och sitta ensam i ett rum efter att urgullig personal ställt in  strålningsutrustningen under låååång tid.  Processen tog tid och det fanns inte mycket energi hos den förälder som var hos Wera. Det bets ihop för att vara stark inför sitt barn som vi såg plågas av behandlingen och hon mådde så dåligt mellan cytostatikakurerna. Vi turades om att vara varannan vecka i Uppsala med Wera och varannan vecka med syskonen. 

 

Till jul kom vi hem och då var Wera så sönderstrålad att hon inte ens fick ner en svälj vatten utan att spraya bedövande Xylocain. Cytostatikabehandlingen fortsatte efter nyår och vi låg mestadels inlagda för behandling eller sepsis. 

 

Wera drömde om att komma till fjällen och vi ville självklart att det skulle gå att genomföra till påsklovet. Våra fina grannar följde med oss och vi hyrde en stuga mitt i backen. Wera kunde inte gå på offentliga toaletter eller värmestugor på grund av avsaknaden av immunförsvar. Ramundberget där vi varit i alla år sedan Wiktor var liten och där hela familjen en gång filmades för deras hemnsida skulle få sig ett besök. 

 

Ett par timmar om dagen orkade vår lilla kämpe köra i Ramundbergets fina backar.

 

 

På måndagen efter påsklovet var det så dags för sista cytten. Tyvärr så orkade inte Weras kropp utan ett par timmar efter att cytostatikabehandlingen föll hon ner i något medvetslöshetstillstånd. Akutoperation efter akuttöntgen nattetid för att få in en dränerande shunt från huvudet ner till magen. Mellan hopp och förtvivlan i sex veckor på NIVA och BOND, men Wera kom aldrig hem med oss. 

 

Wera somnade in i mina armar natten till den 28/5-10 efter en overklig cancerresa. Fem år idag och vad mycket tid det är när man saknar någon. Klockan går aldrig att skruva tillbaka och ingenting går att ändra på. Acceptera är svårt, men hantera sorgen har jag lärt mig till viss del. 

 

Jag lever och har ett fint liv med min älskade familj, släkt, vänner och jobbarkompisar och jag gör saker som får mig att må bra. 

 

 

 

Tänk så fort livet kan ändras. Ett år nästan är det mellan de två sista bilderna.