Kyrkan - både till sorg och lycka
Alwa har haft sin skolavslutning i Kvillinge kyrka och idag har även våra 6:or haft en fin avslutning i Krokeks kyrka. De sjöng fint och likaså deras lärare sjöng för/till dem, tack Karin och Frida!
De kom tågandes med flaggor i det vackra sommarvädret.
Klarblå sommarhimmel.
Ljust och fint.
Sexorna fick gula rosor och betyg.
För 12 år sedan vid ungefär samma datum var vi i Kvillinge kyrka för det lyckliga tillfället då Wera döptes. Wiktor hade fyllt 4 år och Alwa var nästan 3 år.
Johan, min kära syster och jag. Bilden är direkt från ett kort och även de som kommer nedan.
Kvillinge kyrka 11/6-10
För fem år sedan idag 11/6-15 såg jag min yngsta dotter Wera för sista gången. Wera skulle begravas. Alwa och Wiktor bad nämligen om att kistan skulle öppnas på begravningen. Innan alla kom och medan vi styrde med att få det så fint i kyrkan som vi ville ha det var locket öppet. Då fick vi passa på och klappa och pussa på henne för sista gången. Syskonen var helt fantastiska och vi fotade mycket. Bilderna är kära minnen som jag ofta tittar på. Tacksam för att Alwa och Wiktor ville det, för jag hade inte tänkt på det.
En fin cancerbonusvän, Camilla, skrev denna fina dikt till oss och den tryckte jag upp på kyrkbladet.
Äppelblommorna svävade verkligen fram i vinden och denna årstid då detta sker är ett hjärtskärande vackert minne av när jag och Johan kom hem utan vår Wera från sjukhuset. De vita blommorna dansade runt i vinden den dagen den 28/5-10.
En begravning som jag aldrig trodde att jag skulle behöva ta hand om och styra med. Mitt eget barns begravning. Jag gjorde den tillsammans med min familj så som jag ville att det skulle vara, inget rätt eller fel. Begravningsbyrån var mycket lyhörda och tillmötesgående. Jag bad att alla som kom, även dem, skulle komma i sina sommar- och/eller avslutningskläder för att det inte skulle kännas tyngre än det var.
Det plockades lila lupiner till kyrkan.
Weras kompis Ebba och hennes mamma hjälpte till att sätta upp alla teckningar utmed väggarna som Wera hade fått under sjukdomstiden och som hade betytt för henne att hon inte var bortglömd av dem. Familjen hjälptes åt att blåsa upp "läjla" ballonger med helium som sattes fast över alla de gosedjur som också hade kommit under sjukhusvistelsen. Jag kände att det var viktigt att få med dem med henne som en "trygghet och värme".
Kyrkan fylldes av gamla och unga. Weras klass och fröken kom för att sjunga och spela. När de skulle sjunga kom de flesta andra barn också fram och sjöng det Anne-Sofie spelade på sin gitarr.
Mina tårar rann för det var så jobbigt samtidigt som det var helt fantastiskt fint och ingenting jag velat missa.
Weras vänner sjukhusclownerna kom och det var för mig så fint att de ställde upp.
Många snopna miner, som sedan byttes ut mot förstående leenden. Dessa glada clowner; Sigrid, Dr Koko och Rosa var verkligen ljusglimtar på sjukhuset mellan de tuffa behandlingar och operationer som pågick. Glädje, hopp och tro kan fyllas på med på lite olika vis.
Musik från Weras favoritartister spelades och det blev en mycket varierad kompott från bl a Mojje, Nanne och Ramstein.
När det skulle avslutas fick familjerna med sig ballongerna och såpbubblorför att vi gemensamt skulle skicka iväg dem ifrån minneslunden. Såpbubblor var nämligen något som hade förbrukats mycket från sjukhussängen och jag förknippade det med Wera.
Alla ballonger släpptes gemensamt och sedan stod vi där tysta medan vi blåste på med såpbubblor för vår Wera som en hyllning.
Det blev så fint som det kan och jag är så glad att så många familjer kom. De flesta begravningar är för gamla människor som levt ett innehållsrikt och långt liv och där ett farväl kan kännas tungt. Detta kan jag fortfarande inte sätta ord på för det kändes så overkligt och tungt.
Vi åkte till församlingslokalen där vi förberett med ett friskt bildspel (bilder från tiden innan sjukdomen, för det är så vi vill minnas) på Wera och även gjort tillställningen lite i form av ett barnkalas med korv med bröd, glass och chokladkladdkaka. Det fanns självklart även smörgåstårtor till de vuxna. Färgen "läjla" var färgen även här och grannen Marie hade offrat och klippt ner sina lila dvärgsyrener för att pynta alla bord. Bilderna får ni ta suddigheten i, men jag kände att nu var det läge att berätta lite om den dagen för fem år sedan. Hur kyrkan används både till lycka och sorg, tillfällen man inte vill missa.
Hoppas att du känner att jag kunnat få fram hur viktig denna dag var för mig då och efteråt?! Händer det er eller någon i er närhet så våga fråga om du kan hjälpa till med något. Det var guld att få hjälp med vissa saker för det är mycket som man definitivt inte vill missa en sådan dag. Att ställa upp som fotograf är något jag kan rekommendera. Vi har lite bilder, men många är suddiga.
Två dagar efter att Wera dog var det Mors dag och jag fick en lila dvärgsyren av mina barn och min syster.
Älskad för all tid.
💜💜💜