Nytt hos oss

När altandörren inte gick att få upp i uterummet då blev det hastigt och lustigt dags för att byta en del av altanen. Byta för att de rostfria skruvarna rostat sönder efter 20 års väder och vind i det tryckimpregnerade trallvirket. Byta för att komma in under altanen för att fixa till de plintar som sjunkit efter många års sättningar. När vi byggde så fyllde vi med över en meters massor för att höja huset över gatunivån. Åren har gått och vi har verkligen använt och nyttjat altanen och vårat uterum. Lite läskigt när jag såg att skjutpartierna buktade och nära lossnade ur skenorna. Johan och hans superhändige bror har fixat och räddat glaspartierna och höjt upp altanen som verkligen hade satt sig. Tur att Stefan är snickare och kan hjälpa oss. 

(null)
Före: Det går kanske inte att se hur allt satt sig. 

(null)
Bort mot poolkanten syns det att det är 10 år yngre altan där. 

(null)
Dessa skulle bli till den nya altanen. 

(null)
Så mycket det blev...Johan jobbade.  

(null)
Johan slet med att få upp all skruv. 

(null)
Efter: Ett nytt altangolvet utan skarvar. Det blev jättebra!

Nu väntar vi väl bara på lite varmare väder så att vi kan njuta av att kunna öppna uterumspartierna igen nu när det återigen går.

(null)
Efter kvällens värdpass på Friskis blev det en timme på crosstrainern. Lurarna var visst inte tillräckligt laddade så de la av, men jag fick pratsällskap av en återvändande motionär som jag inte sett på ett par år på gymmet. Kul med sociala människor som snackar. 

(null)
En stunds yoga med övre ryggen i fokus, vilket passade mig toppen då jag återigen känner av den förbenade ryggen. 

Kan nog sätta fingret på min smärta och hur den ändå lindras av yogan och andningen som blir så mycket mer påtagligt lugn när jag yogar.  Nu när jag skriver detta är klockan strax efter 23 på kvällen den 27:e maj, en natt som strax efter midnatt för nio år sedan förändrade mitt liv katastrofalt. Min dotter Wera dog i mina armar och den sorgen och saknaden satte sig i min kropp, i min rygg. En smärta som jag inte med ord kan beskriva för den är både fysisk och psykisk. Ett barn ska inte dö av cancer och inte heller dö före sina föräldrar. Jag har tre barn som jag ville skulle få växa upp tillsammans med oss och göra allt det vi tillsammans har gillat att göra.  Sorg för att Wera är död och sorg för de minnen vi inte fått skapa tillsammans och den framtid med att bli vuxen och kanske få starta en egen familj. 
För mig är det viktigt med familjen vilket det självklart är för alla andra också, men jag har fått mattan bortdragen så brutalt och vet att livet kan ändras utan förvarning eller med rätt botemedel. 
Vi har ett bra liv även om vi är märkta för livet och alltid för all tid bär med oss det som drabbat oss som familj. Lever mer i nuet och försöker uppskatta de små sakerna och inte lägga för mycket onödig energi på saker som inte ger energi och påfyllning. 





Lev i nuet. 





↑