Det rullar på fastän jag står still.
Invigning av nya glasmatlådor fyllda med bacon- och ädelostsås, gott och väldigt enkelt.
Även invigning av min nya ERNST-vas med vita krokusar.
Tankar som jag alltid bär med mig som "hur skulle livet kunna ha varit" har idag varit lite starkare. Vet inte varför, men vi skulle ha kunnat få fira en 15-års dag rätt snart. Här står det alltid stilla och kommer inte komma framåt på något vis. Jag
får inte se Wera växa upp. Livet blev verkligen inte alls som jag någonsin kunnat tro utan vi rycktes bort från att vara en hel familj till att bli en familj som kämpat för att komma till en punkt där livet ändå känns helt ok och ofta faktiskt
mer än ok. Saknad och sorg efter Wera bär jag med mig och har format om den person som gick in i den grymma sjukdomsvärlden för snart 9 år sedan. Lärdom, ödmjukhet till livet och att leva mer i nuet har jag fått med mig som positiva erfarenheter
och kunskaper. Att vara rädd om sitt liv och uppskatta att man lever är något annat jag bär med mig. Jag försöker vara positiv till det mesta, men lyckas väl inte alltid.
Min #utmaningfeb18
4,5 km och lite core på gröna mattan.
När livet ibland känns uppochner blir att stå på händerna som rättvänt?